Jag hatar dethär att inte våga visa sig för andra är nog ett av det värsta som finns & så är det min del har varit så ända sen jag kan minnas.

Mitt självförtrående är på noll & har oxå varit så.

Jag vill oxå kunna visa mig i kortbyxor & en tröja utan att tänka på att alla bara kollar på mig & skrattar,

Jag kommer inte kunna bada i sommar kommer inte kunna visa mig för andra det är så jobbigt jag vill bara vara som er anda normla men det kommer jag nog aldrig bli & det gör ännu ondare.

Att allt ska vara så svårt hela tiden fattar jag inte är jag inte oxå värd att måbra någongång & kunna visa mig för människor utan att känna den där STARKA skammen.

Känslan gör ont jag skulle kunna göra allt för att få vara normal.

När vi skulle kolla efter klänning till skolavslutligen gick åt helvete bröt ihop inne i affären att det som är fint aldrig ska passa jag mår illa av det här .

Jag vet att jag måste ta tag i mitt liv & börja leva alla säger '' Du är snart 18 & vuxen så visa alla att du är mogen för din ålder''

Det gör mig oxå arg..vadå inte mogen?

Jag är visst mogen?

Jag har flyttat hemifrån jag har börjat ta tag i skolan & massa mer som jag inte vill ta upp här på bloggen .

Bara för jag är deppig & har ångest & allt det andra så är jag inte mogen för en del men bara för att jag inte är som alla andra 17 åringar som är ute & festar träffar massa kompisar & ja lever sitt liv ute.

Jag är ingen sån person jag gillar inte att skaffa massa kompisar jag gillar inte vara ute jag är ingen sån jag är mer en sån som är inne & ja är för mig själv men jag har ju blivit  en sån för att jag blev mobbad & rädd för omvärlden .

Jag är inte  den som pratar & jag är heller inte den som tar för sig, Jag låter alla andra ta för sig så får jag ta det som blir kvar & så har jag alltid varit & kommer säkert bli så med.

Jag har inte många som bor där jag bor som jag omgås med bara en min bästa vän kusin & ja fast nu ligger det lågt mellan oss med man jag kan fullt förstå varför hon längre inte vill va med mig men jag kan lixom inte ändra mig & jag tycker detär falskt gjort av henne med att behandla mig sådär som hon gjorde.

Det finns bättre ''vänner'' på internet så som fb & bilddagboken som jag har skaffat väldigt många som stöttar mig & förstår men jag tror ingen förstår min ensamhet & det får jag leva med för jag gillar inte att prata om den för då kommer massa jobbiga minnen upp åter igen.

Jag är så trött på allt som livet ger jag försöker se allt bra i det men det är omöjligt.

Jag har försökt med allt i mina 17 år men jag faller alltid tillbaka & där är jag fast .

Mitt leende är oftast såhär för min familj & dom runt omkring mig ..

& när jag blir själv så blir allt mycket värre jag fejkar mitt leende för alla jag orkar & vill inte visa hur illa allt är ..